Man Vet inte vad man saknar förens det verkligen är borta va? Det är väl så man säger. Det har nu gått fyra dagar sen jag fick samtalet av mamma. På väg hem från Linköping i Onsdags ringer mamma. Frågar vart vi är och så. Och jag svarar att vi nästan är hemma men har en liten bit kvar. Då svarar mamma "ring mig sen för detta är viktigt" klick. Samtalet avbryts. Inte en fråga hur det gick på sjukhuset ingenting. Bara ett ring mig sen när du är hemma. Och jag känner hur klumpen i magen växer. Och jag tittar på älsklingen och säger. Något har hänt. Den långa vägen på Ikea och Citygorss innan vi kom hem kändes som en evighet. Folk i lägenheten och Fler på ingående. Stänger jag in mig i sovrummet. Mamma svarar snabbt och Säger det hon inte får säga. Det jag den halvtimmen var så otroligt orolig för. Tårarna bara rann. Mamma berättar lugnt och sansat att Farfar har gått bort. usch! Den glada underbara Farfar som bara i Måndags stod och skrattade och pratade med mig. Är nu borta.
Samtidigt som jag vet att Pernilla Och älsk är i köket och förbereder middagen tills kvällen så kan jag inte sluta prata med mamma. Det är så mycket tankar som åker runt i huvudet. Men jag vet att mamma väntar också gäster så lägger tillslut på. När jag kommer ut i köket så bara tittar jag på Älsk och Pernilla som lagar maten. Och så kommer tårarna igen och det jag får fram i mellan snyftningarna är att farfar är borta. Båda kommer och kramar om mig och där står vi en stund. Samtidigt så ringer dom andra för att tala om att dom är på väg in. Och mina tankar då är. Hur f*n ska jag klara av detta. Men det gick vi hade trevligt. Men helt utmattad var jag sedan när kvällen väl led mot sitt slut.
Torsdagen tillbringades sedan ihop med familjen och hästarna. Det fanns inte en tanke på att masa mig iväg till skolan utan jag ville hem till familjen på öland. Senare på eftermiddagen kom första ringningen tillbaka till verkligheten. Studiebesöket på Bårhuset på fredags eftermiddagen. Stå och vela fram och tillbaka om jag ska gå eller inte. Men jag gick på Studiebesöket på bårhuset det gick. Grymt stöd av klasskompisar och Andra gamla kompisar som peppade mig att våga gå dit.
Så nu har det sjunkit in. Farfar är borta. Ingenting som var väntat. Och enligt läkarna ingenting vi kunde ha gjort. Även om vi stod i samma rum och gav honom hjälp direkt. Så tyvärr. Snart dags för begravningen med. Sen ska farfar kremeras. Och askan ska spridas ut på hans kulle mitt på allvaret. Det var det han ville.
Så idag ska det pluggas för hela slanten. Senare i veckan ska jag åka och titta på stall Miss Sofie ska få flytta in till Kalmar. Ska även åka och hälsa på mormor och morfar. <3<3 Man vet inte hur länge man har dom kvar i livet. Allt kan vända väldigt fort har jag lärt mig nu i veckan.
Så vila i frid Farfar. 3/11-2010 Jag hoppas att det finns en stor grävmaskin och en jätte jordhög som du kan sitta och gräva om. Älskar dig! R.I.P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar